Okej. Nu kryper det i kroppen på riktigt. Mina fingrar kände att de behövde få skriva av sig, och det kändes lämpligast här. Det är inte förens nu, två och en halv vecka innan som jag verkligen förstår. Hur underbart det kommer bli. Vilka minnen jag kommer få ha med mig hem. Vad jag kommer att få uppleva. När jag kommer känna sanden mellan tårna längs Miami Beach. När jag kommer få höra allt plaskande i vattnet. Känna den gassande solen längs kroppen, samtidigt som jag hör svaga ljud av musik, och äter jordgubbe efter jordgubbe. 

För några minuter sedan stod jag och tittade in i min garderob, och då slog det mig att varför inte skriva en packningslista redan nu och fylla på dag efter dag? Jag rusade till andra sidan rummet och nu sitter jag här, gungandes på min stol och har redan skrivit två sidor. Räknade nyss ut att jag kommer behöva ha med mig i princip tre resväskor. Och i mitt rum står bara en? Jag kanske inte kan ta med mig sex shorts och hundra linnen?

Min mamma sa till mig för några timmar sedan då vi släpades ut på en långrunda efter den fyrbente varelsen, "hur många skor ska du ha med dig ellen?". Oj, shit. Skorna också, tänkte jag. Jag bestämde mig genast för att lämna mina kära converse hemma då jag lär fylla på med en himla massa i resväskan under resans gång. Frågan är bara vilka skor det är som tvingas ersätta conversen. Låt mig sova på saken. Alltså. Jag är inte den enda i familjen Sigfridsson/Andersson som är förväntansfull och drömmer mig bort.

Det enda jag vill göra nu är att gå på sommarlov och sätta mig på flygplanet och veta att jag snart är i Miami. Där jag får känna sanden mellan tårna, en iskall cola i höger handen och en smältande glass i vänstra. Förhoppningsvis bli aningen brunare, som gör att jag kan springa runt barbent i mina flipflops. Efter en hel dag på stranden, få komma hem till huset i Miami och flyga ner i poolen och stanna där tills jag känner oset av grillat. Okej, nu måste jag samla mig innan jag flippar ur på riktigt. Längtan är alltid bäst.